i blötan

I gryningen väcktes vi av det turbulenta ljudet av regn som kastade sig mot fönsterrutorna och blåst som ruskade om i palmkronorna. Tydligen hade ett snöoväder (!) slagit till över Italien och detta otyg hade tagit sig över Joniska havet och orsakat regnstorm över Kefalonia. Antingen kunde vi sitta och tjura på det kyliga hotellrummet eller bege oss på utflykt i vår Röda Fara. Det som hägrade var en enorm grotta med massvis av stalaktiter och stalagmiter. Vi fasade för att vi skulle finnas horder av blöta turister som likt oss skulle söka skydd för hällregnet. När vi körde in på parkeringsplatsen kunde vi konstatera att vi var nästan ensamma. Inget är ju så trist som att inte få ha ett naturfenomen för sig själv… Det har klart sina fördelar att åka en vecka innan högsäsongen drar igång på allvar!

Efter ett par okontrollerade skridskoglid nedför trapporna till disken för inträdesavgiften drog jag av mig flippfloppsen och vi kunde bege oss ned i underjorden.

Det var en överväldigande sal med den nätta takhöjden på 16 meter som vi äntrade. Ett guldaktigt ljus flödade från tiotalet strålkastare och andaktsfull stämning låg över praktrummet. De droppformade stenarna växer med cirka 1 cm per 100 år så det var galet imponerande att måtta upp hur många 1000 år det tagit för att skapa detta underverk.

Skandalöst var en del av stalaktiterna avbrutna och vi muttrade ondsinta ord om de där tyskarna. Inte tyskar som nutidens turister, utan tyskar som i begreppet soldater under andra världskriget. Grottan användes under kriget som gömställe för de Grekiska motståndsgrupperna. Upprörande nog upptäcktes de av tyskarna som satte igång att skjuta. På den tiden var nog inte grottan så välupplyst och i skottlossningen råkade några av världens mirakel få offra sig. Dessa avskjutna stalaktiter har inte gått till stenkrossen utan har klistrats i ändan av en scen. Nu för tiden är Pavarottis höga klara toner det mest våldsamma som hänt på ett halvt sekel. När mina barfotafötter domnat bort och vi var mätta på upplevelser i bergakungens sal tog vi oss upp till den regniga ytan igen.

Efter den något instängda upplevelsen längtade vi till öppna vidder och ett stormigt hav. Vi körde vidare mot ännu en fiskeby.

Efter alla händelser och intryck kände vi oss manade att fylla på energinivån en smula. På en restaurang vid hamnen satt samma svenska par som suttit bredvid oss på flyget. De var mäkta besvikna över den rådande väderleken (lånar här ett populärt uttryck från Stockholms Länstrafik) och kände sig närmast personligt förolämpade över att det vågade regna i Grekland när det inte ens är säsong. Ah, souvlakin var exakt lika god som om solen hade lyst. Glass kan man äta även om det strilar, man får helt enkelt sitta stilla under ett parasol och beskåda ett något mörkare turkost hav. Det är inte fy skam det heller.

När vi sladdat in på hotellets parkering hade det faktiskt slutat att regna. Blir man inte blöt från himlen från man bli blöt från havet resonerade vi. Vi kutade ned till en liten strand som vi upptäckte några dagar tidigare. Som tur var vi de enda där.

Det som är finurligt med den här stranden är förutom att den är liten och vansinnigt fin är att den har ett litet krypin längst in vid klippan. Där la vi ut handdukarna, dukade fram jordnötterna, vattnet och röda äpplen. När det började dugga igen blev vi inte ett uns blöta. Vi kurade bara ihop oss en smula och såg när vattendroppar mötte vattendroppar. Regniga dagar behöver inte alls betyda tråk utan kan faktiskt vara riktigt romantiska.