ljusa nätter

Uppvuxen i de södra delarna av landet är jag van vid att solen styr dagens sysslor. Framförallt när solen går ned. Vi barn skulle komma hem när det började skymma. När solen gick ned såg man ingenting och vad var det då för vits att vara ute? Som vuxen resonerar jag likadant. När det är mörkt ute då är det dags att gå in för att dricka te med pappas honung i. I Jämtland är naturlagarna helt ur spel.

Häggsåssjön by night

En kväll satt jag inomhus väl skyddad från myggorna på renfällen och läste. Maken var ute med myggnät och spikade. Boken blev utläst men himlen var fortfarande ljus. Jag började fundera på lite smått om min läshastighet på något mystiskt sätt hade tredubblats tills jag såg var klockan var. Tjugo över ett. På natten. Jag smög ut till maken och frågade om han inte tyckte att dagens hantverk kunde vara slut nu. Men är det egentligen inte väldigt praktiskt att kunna arbeta så länge utan att behöva ha pannlampa. Oklart om vad maken tycker och tänker om att få arbetsdagen uttänjd med fem timmar. Ponera om man arbetade under dygnets alla ljusa timmar och fick ledigt alla mörka, tänk vilken fetingsemester man kunde ta ut i vinter. Det vore något för jämtlands president att ta tag i!

Me by night

regniga dagars välsignelser

Även i Jämtland kan himlen öppna sig. Sådana dagar behöver man inte måla, snickra, släpa ris eller av förklarliga skäl elda. Blöta dagar åker man på äventyr! Som till Mus- Olles museum och får habegär efter gamla plåtaskar, udda porslinskoppar och bumlingar till gevär. Han var tydligen ett riktigt original som samlade på sig cirkus 150 000 grejer under sin livstid. Bl.a. ett litet nätt stenröse, uppstoppade möss, frimärken, verktyg eller varför inte en balsamerad spansk marsipantårta från 1924. Vår guide var ganska ny på jobbet och lite halvosäker, så vi övertalade henne att ta fram tårtan och öppna på locket så att vi fick peta på den gråa stela massan! Tänk så långt man kan komma med ett leende och lite tjat!

det fanns även en hälsokälla där som vi var tvugna att testa på!

En annan aktivitet som passar sig för regniga dagar är det obligatoriska Åre-besöket. Det är lite hajpat att gå omkring i goretex- jackan och låtsas som om att man hör till.

Lundhags är också en given favorit. Man hittar alltid något som får följa med hem. Den här gången tog jag över vårdnaden för en galet turkos fleecetröja. Nu gäller det bara att vidhålla solbrännan, för utan den kommer jag vara förvillande likt ett spöke.

det är jag som är till vänster

flytande minnen

Efter den första klunken fick jag en ordentlig flashback. Helt plötsligt var jag tillbaka i farmors och farfars brunvita plastdoftande hammock. Vi lintottiga barn satt och dinglade med benen och försökte få till det perfekta gunget. I bensparkarpausen drack vi farmors kalla rabarbersaft och lyssnade till flugornas surr. Sommaren varade förevigt och världen och harmonin stod som spön i backen. Tyvärr räcker inte en liten flaska Ramslösa så länge. Speciellt inte när Ramlösa Rabarber bara är här på prov. Det är nu dags att rösta! Inte vill ni att mitt barndomsminne åter ska varda in i minnets mörka vrå?

surrande oljud

Under våra många år i stugan typ tre har vi aldrig haft några speciella problem med myggor. Vi har ganska högljutt mumlat att de som klagat måste vara veklingar av stora mått.
Efter det här året ska jag aldrig muttra, inte ens mima i ett mörkt rum om påstådda skrönor. Den här sommaren var vi omgivna av blodsuktande varelser ungefär hela tiden. Det spelade ingen roll hur många myggor vi slog ihjäl, det kom alltid dubbelt så många tillbaka. Naturen måste ha höftat till med en helt oväntad mygg- inkarnation. Det bästa tillåtna giftet av dem alla MyggA som vi hittade i en mörk låda verkade snarare locka till sig mygg istället för att jaga bort dem. Kan ha nått att göra med att den blev över efter Afrikaresan för fem år sen…
Det är dags att det uppfinns något i stil med DDT så att vi sommarjämtar också kan vara ute utan bidräkt! Hur ska vi annars kunna njuta av solnedgångar kl halt tre på morgonen och ta svala nakendopp i fjällsjöarna? Så alla nobelsuktare- vad väntar ni på? Uppdraget bara väntar på er!

Home sweet home

Hemkomsten blev kär men kort. Varje timme som gick innebar att semestern kortades ned med just en timme. Vi snabbtvättade alla smutsiga kläder och vattnade blommorna och fick några timmars sömn. Volvon packades till bristningsgränsen och vi var på väg till nästa semestervecka, Jämtland nästa!

Hem ljuva hem

Galet vad tiden går fort. Man har knappt hunnit landa förrns det är dags för luftfärden hem.

Sista dagen ägnade vi åt att ligga vid poolen och sippa på kall Pepsi. Vi kom efter lite panik med transferbussen och kom i löjligt god tid till flygplatsen. Flyglasten utforskade vi på 12 min och gjorde av med våra sista mynt på godis.

Vi vinkade hej då och klev på planet som skulle ta oss till resten av vår semester. Klart väder följde oss hela vägen hem och vi kunde se Prag.

Vipps så var vi tillbaka i Sverige och Kefalonia blev till ett sommarminne.

It´s the trip of your life

En kolorerad miljövänlig broschyr beskrev med målande ord det om allt underbart som vi skulle få uppleva. Vi skulle färdas över det stora blå i en båt med glasbotten. Genom glaset skulle vi se antika skepp, ett oändligt förbluffande anal akvariefiskar, havssköldpaddor, delfiner och andra onämnbara exotiska varelser.
Förväntansfulla med illamåendepiller i magen embarkerade vi skeppet Sun. Vad var det då vi såg? Sandbotten, stenbotten, slambotten och sjögräs. Ja, det är precis så spännande som det låter. Fast såklart vi diskuterade en lång stund om att en av besättningsmännen var förvillande lik Owen Wilsson och hur coolt det vore om han hade gett upp sin skådespelarkarriär för att driva en liten turistbåt på en Grekisk ö.

Efter en tre timmars guppande på havet kastade kaptenen två flaskor champagne och uppmuntrade oss turister att hoppa i efter. Just den här dagen bjöd på ett milt efterspel av gårdagen med blåst och avkylande vindar. Badkruka som man är (brås tydligen på min käre far) satt jag hellre på akterdäck ordentligt påklädd med trekvartsjeans och kofta och längtade faktiskt inte speciellt mycket med närkontakt med det blöta. Några ungtuppar från England hopade tillslut i och drog upp de där flaskorna under jubel. Jubel över att vi kunde lätta ankar och fortsätta till stranden.
Tillsammans med en svensk kvinna hittade vi en plats längs ett par klippor där vi lutade oss tillbaka för att lapa d-vitamin och salta vindar.

Med risk för att låta som en pensionär, men det bästa med resan var faktiskt maten. Grekisk mat i sitt absoluta esse. Efter att bbq: en var framdukad, uppäten och bortdukad vadade vi ombord igen och vi kunde puttra tillbaka till hamnen. Innan vi nådde vår startpunkt hade ett par plågsamma versioner av kareokee framförts under ekande skrattsalvor.

Fast så här i efterhand var det, ja trevligt måste man nog säga, att gunga omkring på havet. Men nästa gång hyr vi nog hellre en DVD-film som illustrerar ett akvarium. Lite mer tidssparande och så behöver vi inte heller bada på befallning.

rutiner

Det är viktigt att skaffa sig rutiner när man är på främmande mark har jag hört någon säga. Maken och jag införde redan första kvällen en mycket trevlig sådan. Vi satt på balkongen med varsitt välfyllt glas Pepsi max och en halv Snickers och såg solen sakta dala ned i havet. Om vi höll andan kunde vi nästan höra det fräsande ljudet av het sol i kombination med kallt vatten.

i blötan

I gryningen väcktes vi av det turbulenta ljudet av regn som kastade sig mot fönsterrutorna och blåst som ruskade om i palmkronorna. Tydligen hade ett snöoväder (!) slagit till över Italien och detta otyg hade tagit sig över Joniska havet och orsakat regnstorm över Kefalonia. Antingen kunde vi sitta och tjura på det kyliga hotellrummet eller bege oss på utflykt i vår Röda Fara. Det som hägrade var en enorm grotta med massvis av stalaktiter och stalagmiter. Vi fasade för att vi skulle finnas horder av blöta turister som likt oss skulle söka skydd för hällregnet. När vi körde in på parkeringsplatsen kunde vi konstatera att vi var nästan ensamma. Inget är ju så trist som att inte få ha ett naturfenomen för sig själv… Det har klart sina fördelar att åka en vecka innan högsäsongen drar igång på allvar!

Efter ett par okontrollerade skridskoglid nedför trapporna till disken för inträdesavgiften drog jag av mig flippfloppsen och vi kunde bege oss ned i underjorden.

Det var en överväldigande sal med den nätta takhöjden på 16 meter som vi äntrade. Ett guldaktigt ljus flödade från tiotalet strålkastare och andaktsfull stämning låg över praktrummet. De droppformade stenarna växer med cirka 1 cm per 100 år så det var galet imponerande att måtta upp hur många 1000 år det tagit för att skapa detta underverk.

Skandalöst var en del av stalaktiterna avbrutna och vi muttrade ondsinta ord om de där tyskarna. Inte tyskar som nutidens turister, utan tyskar som i begreppet soldater under andra världskriget. Grottan användes under kriget som gömställe för de Grekiska motståndsgrupperna. Upprörande nog upptäcktes de av tyskarna som satte igång att skjuta. På den tiden var nog inte grottan så välupplyst och i skottlossningen råkade några av världens mirakel få offra sig. Dessa avskjutna stalaktiter har inte gått till stenkrossen utan har klistrats i ändan av en scen. Nu för tiden är Pavarottis höga klara toner det mest våldsamma som hänt på ett halvt sekel. När mina barfotafötter domnat bort och vi var mätta på upplevelser i bergakungens sal tog vi oss upp till den regniga ytan igen.

Efter den något instängda upplevelsen längtade vi till öppna vidder och ett stormigt hav. Vi körde vidare mot ännu en fiskeby.

Efter alla händelser och intryck kände vi oss manade att fylla på energinivån en smula. På en restaurang vid hamnen satt samma svenska par som suttit bredvid oss på flyget. De var mäkta besvikna över den rådande väderleken (lånar här ett populärt uttryck från Stockholms Länstrafik) och kände sig närmast personligt förolämpade över att det vågade regna i Grekland när det inte ens är säsong. Ah, souvlakin var exakt lika god som om solen hade lyst. Glass kan man äta även om det strilar, man får helt enkelt sitta stilla under ett parasol och beskåda ett något mörkare turkost hav. Det är inte fy skam det heller.

När vi sladdat in på hotellets parkering hade det faktiskt slutat att regna. Blir man inte blöt från himlen från man bli blöt från havet resonerade vi. Vi kutade ned till en liten strand som vi upptäckte några dagar tidigare. Som tur var vi de enda där.

Det som är finurligt med den här stranden är förutom att den är liten och vansinnigt fin är att den har ett litet krypin längst in vid klippan. Där la vi ut handdukarna, dukade fram jordnötterna, vattnet och röda äpplen. När det började dugga igen blev vi inte ett uns blöta. Vi kurade bara ihop oss en smula och såg när vattendroppar mötte vattendroppar. Regniga dagar behöver inte alls betyda tråk utan kan faktiskt vara riktigt romantiska.

drippen drapp

När vi körde under vår andra bilburna dag körde upp bland bergen försvann vår radiokanal och radion rattade själv in Greklands motsvarighet till P1. Nu råkar det vara så att P1 är en väldigt trevlig kanal, fast det förutsätter ju att man förstår vad som sägs.

Det är ju en allmän sanning att Grekerna kör som fullkomliga dårar. Fast jag varit med i den grekiska trafiken förut förbluffade de oss om och om igen. Hastigheten på ön låg någonstans mellan 40-60 km/t, men det fanns nog ingen lokalinvånare som någonsin lät hastighetsmätaren sjunka så lågt. Att köra om i ett brant backkrön utan sidoräcken - nemas problemas. Att stanna mitt i vägen och tvinga den bakomliggande bilen att tvärnita 40 meter, varför inte? Inte undra på att det finns små vita hus i varje gatuhörn.

Tror att jag ska författa ett litet brev till Greklands regering om vad nollvisionen innebär. Vi kom med alla extremiteter i behåll fram till den väntande stranden. Vi hade hoppats att få syn på en eller annan havssköldpadda, men de höll sig väl gömda bakom sanddynor och gräsplättar. Istället la vi oss på varsin hannduk och lät solen göra sitt jobb. När solen blev för varm och vattnet fortfarande var för kallt borstade vi sanden av fötterna och packade in oss i vår lilla röda bakugn.

I samma ögonblick som vi skulle svänga ut på huvudvägen upptäckte vi en liten blå skylt med ståtliga pelare. I mitt inre såg jag Areopagen med all dess prakt och storhet. Jag satte igång med en intensiv tjatkampanj och fick till slut maken med på noterna. Vi brummade uppför en liten vinglig kostig och spänningen steg ju närmare vi kom. När vi väl kom fram pyste spännigen ut likt en ballong som får närkontakt med en nål. Några stenar staplade på varandra.

Ett par uråldriga olivträd. Två tjog med getter som betade och bäade. That´s it. Fornborgen i Triberga är mer intressant, där har de åtminstone ett romerskt bad och framförallt skyltar som talar om vad man ser. Den enda skylten vi såg var en mörkblå med långa meningar på det kyliriska alfabetet som avslutades med 196 400€. Kanske hade det kostat så mycket att restaurera stället, eller var det kanske slutsumman som det hade kostat för att bygga upp det antika minnesmärket eller vill getägaren ha 196 400€ för att ta bort sina getter därifrån? Med dessa frågeställningar lämnade vi antikens historia.

Eftersom vi redan lekt turister hela dagen stannade vi i närmaste bergsby och köpte vansinnigt dyr Magnumglass i strutform. Fast å andra sidan, den gamle tandlöse mannen var så söt och utsikten över bergskammarna och havet i bakgrunden var nog inräknat i priset. Och så hjälpte vi förhoppningsvis upp Greklands BNP ett snäpp.

kulinariska läckerheter

När jag var i Grekland förra gången tyckte jag inte att den grekiska maten var så värst mycket att hänga i julgranen. Mest sega smaklösa köttbitar på pinnar och gurkbitar dränkta i olivolja. Antingen har mina smaklökar växt till sig eller så besökte vi riktigt taskiga matställen för den här gången var det en helt annan takt i visan.

Vi hade planer på att åtminstone försöka laga till någon enkel måltid om dagen när vi ändå hade tillgång till ett pentry och Lidl men vi lyckades varje dag förtränga de små detaljerna. I och med att vi hade bil kunde vi stanna till i små bergsbyar eller pittoreska fiskebyar när som helst vi ville. Om man ändå har stannat bilen och gått ut kan man lika gärna knata väg för att besöka någon liten restaurang. Galet vilka otroliga moussaka, souvlaki, tzatziki, ostpajer, fetaost i stora bitar, oliver, grekisk sallad och fisk vi knaprade i oss.

Jag som alltid vägrat gyros i Sverige blev så tagen så att vi nästan varje kväll smet ned till en restaurang i Lassi som hade take away och beställde varsin gyrosrulle med extra allt.

Vägen upp till hotellet kantades till en början av storslagna villor. I en av dessa villaträdgårdar växte det flera citronträd. Varje gång vi var antingen var på väg upp eller ned till byn stannade vi till och kikade suktande efter de gula ovala frukterna. Jag var hyfsat duktig på att palla äpplen som liten, men det kändes lite - konstigt- att palla citroner som vuxen. Som liten tös kunde man ju alltid skylla på äldre bröders ogynnsamma inverkan men vad ska man skylla på som vuxen? Sen att frukterna växte så högt upp att maken hade varit tvungen att lyfta mig skulle ha gjort att det såg väldigt konstigt ut och folk runtomkring kanske inte alls hade sett charmen i det hela. Så vi gick där och tittade och nöjde oss med att se dem vajande på avstånd. Men en eftermiddag när vi hade sikte på stranden låg det en solvarm frukt på asfalten. Vi skulle ha hojtat alle enligt den gamla regeln Finder´s Keeper´s, om någon nu hade rusat ut på gatan och gormat över vårt mopsiga tilltag. Efter att vi sniffat på skalet och suckat att den luktar så mycket citron att det nästan osar konstgjort hamnade citronen i ryggan. Ha, trägen äger fett, som någon vis gammal man skulle ha uttryckt det hela!

Kefalonia. Vilken ö, vilken grej!

Tidigt på morgonen gav vi oss följaktligen iväg på den första stora upptäckardagen!
Timmarna efter vi bokat resan satte maken och jag oss ned framför Google bilder och klickade oss förbi hundratals exempel som visade på en hänförande skönhet. Men inget kunde ha förberett oss på verkligheten. Dramatiskt vackert med kustens djupa vikar och bergens osannolika grönska .

På Kefalonia finns en av världens mest fotograferade stränder. En enorm vik med vita släta stenar som möts av ett turkost vatten. Utsiktsplatsen ovan var välbesökt och turistbussarna stod uppradade. För de stackas bussturisterna var utsikten det de enda de fick se av stranden. Deras färdmedel var på tok för stora för att kunna krångla sig nedför serpentinvägen. Men vi tackade vår skapare över vår lilla monsterbil, vinkade hej då till den fotograferande skaran och brände gummi nedför vägen för att möta underverket långt där nere!

Det var vi och Italienarna som härskade över stranden! Italienarna är inga blyga violer märkte vi snart, deras devis måste ha varit att alla passar i bikini.

Vi anade också varför alla häckade på stranden. Min första chansning var att deras korvade bikinis skulle krympa ytterligare men det självklara svaret var naturligtvis att det var fullkomligt svinkallt i vattnet. Eller kanske inte fulkomligt- men definitivt överraskande med tanke på den varma luften. Men är man i Grekland så är man, såklart vi doppade oss och visade att vi minsann hade kvar våra vikingagener!

Vi skulle kunnat ha legat på stenarna och njutit av utsikten då menar jag havet såklart och inte grannarna men det började hux flux att dugga. Med den stora varningsbilden med de feta bokstäverna i bakhuvudet Caution! VERY slippery roads when raining. Maximum speed 20 km/h packade vi ihop oss och begav oss mot nya upptäckter.

I början av seklet spelades Kapten Corelis Mandolin nej, vi har varken sett filmen eller läst boken in på norra delen av vår bergiga ö. Detta medförde att turismen exploderade och att den lilla fiskebyn Fiskardo blev superkändisarnas nya favoritdestination.

Fulla av förväntan parkerade vi vid hamnen och tog på oss vår mest världsvana look. Vi strosade runt och vände diskret på huvudena efter varje par som flanerade och granskade varje storslagen båt men såg inte röken av en enda Hollywoodstjärna. Efter att vi spankulerat längs hamnen en stund sate vi oss slutligen på ett café.

 Där fick vi gratis chokladdoppade donuts till kaffet bara därför att vi var svenskar och det vägde nästan upp besvikelsen över att vi inte fått något kort på vare sig Madonna eller Leonardo Dicaprio!

bilburna

Vilken enorm ö vi hamnade på! För att kunna se hela ön och inte bara den lilla radie vi kunde gå till fots och upptäcka i den takt vi själva ville hyrde vi en liten röd Fiat panda med 4-hjulsdrift och sollucka under tre hela dagar!

Vi tuffade omkring med solglasögon på näsan, karta lätt vilande mot mina knän och radions dunka-dunka på högsta volym kanalen Kiss 100 06 kan starkt rekommenderas. Första anhalten vara att besöka öns enda Lidl- butik. Mest på skoj för att se om Lidl är som Frälsningsarmén. Hittar man i en lokal hittar man i de resterande, det ser likadant ut i vilken lokal man än besöker i världen. Men ändå i ett litet försök till att få tag på lite grövre bröd, diskmedel och plastbestick. Eftersom vi befann oss på ett lägenhetshotell serverades ingen mat. Egen i hoptotad frukost resulterar i disk och för att disken ska bli funktionsdugligt porslin igen krävs diskmedel. Förlåt Katarina, men plastbestick är så praktiskt när man bara vill diska det absolut nödvändigaste och när man inte diskar smutsiga bestick så sparar vi på det dyrbara vattnet. och där rättfärdigade jag mig rent miljömässigt. Vi hittade inget bröd av den grövre sorten men fick i gengälld butikschefen att lägga sig på knäna och rota fram plastgafflar under en låg hylla! Jo då, Lidl- butiken var förvillande likt den i Oskarshamn och antagligen den i München också. Vi lärde oss också att Grekerna inte vet vanligt betalningshyfs utan bygger enorma varuberg som skulle få vilken erfaren kassörska i Sverige att bryta ihop under hysteriskt snyftande. Efter den första trevande utflykten var vi redo för de stora äventyren!

sokskav undanbedes

Den första morgonen hälsade oss med slösande sol och darrande värme. Vi pirrade av upptäckarlust efter att ha ägnat föregående dag åt att sitta och vänta på Arlanda och att därefter sitta i ett flygplan. Poolen eller stranden ratades på direkten. De första timmarna skulle hänges åt att utforska och upptäcka!

Vi använde apostlahästarna till att ta oss fram och tillbaka till öns huvudstad Argostoli. Gick man intill den stora vägen tog det 30 min, en ganska tråkig halvtimme med brännande sol i nacken och glödande asfalt under fötterna. Om man istället valde att gå längs kusten skulle det läggas på ett par timmar. Fortfarande skulle samma sol grilla nacken men istället för asfalt skulle det vara mjuka vindlade stigar och kluriga klippor att ta sig förbi.

Det som är så vidunderligt underbart med Kefalonia är den dramatiska naturen. Vi följde stigen i sakta mak. Där det blev en liten vik med en liten strand klättrade vi ned för att sola och bada en stund. Det var bara vi två och vi var helt avskilda från resten av världen.

Det enda som hördes var våra andetag och havets brus. Rastlösheten grep tag i oss efter nån timma, man kan ju inte sitta och glo på en strand när det finns så många andra och annat att se. Här och var fanns det broar över urgröpta klippor som vi var tvungna att posera på.

Efter en stund såg vi en stor vit rund byggnad som visade sig vara en fyr som upprättats av en engelsk kapten på 1800-talet. Tydligen ska den vara megakänd och prisat av alla arkitekter. Men enligt oss såg den ut som ett groteskt lusthus. Är det inte meningen att fyrar ska vara höga och ståtliga för att kunna lysa upp? Den här var enplansbyggnad och skulle kunna lysa upp farleden lika bra som ett värmeljus i en nedsläckt hockeyarena.

Huvudstaden var till en början en stor besvikelse. Det var helt folktomt på gatorna och när vi äntligen kom fram till shoppinggatan var allt stängt. Det var först då som vi kom på att det var söndag. Vi glodde igenom några skyltfönster och gick hem samma väg som vi kom. När vi väl kom hem var faktiskt pooolen ganska lockande trots allt.

....

Finally!

Så landade efter dryga tre timmar på den största av de Joniska öarna. Redan från flygplansfönstet som under majoriteten av timmarna varit täckt av stjärnformat rimfrost kunde vi urskilja att vårt nya tillhåll var en grön kuperad ö omgiven av ett turkosblått hav. Vi hade tagit oss tvärs igenom Europa och efter månader av kyla var äntligen omgivna av ljumma vindar.

Det som från början verkade vara lovande blev bara bättre och bättre. Vi hade bokat in oss på ett lägenhetshotell i byn Lassi på öns sydöstra del. Hotellet var byggt en bit upp på berget Bygg inte hus på sandig strand. Bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok, men en dag du ångrar dig och får bygga huset en gång till. Du måste bygga berg. På en stadig grund som inte rubbar sig. Och när stormen blåser på har du frid i huset ändå. Gammal barnsång från Fru A: s barndom. så vi hade en hyfsad backe att besegra varje gång vi skulle ned till byn eller upp till hotellet. Men vilken belöning vi fick! För en gång skull stämde resförmedlarens beskrivning.

Obruten vy över havet. Nästan smärtsamt vackert. På bordet stod det en välkomstflaska med vin från en lokal vinproducent. Kalasbra, då kan ni räkna med att bli hembjudna på coq- au- vine- blanche i höst! Att dricka vin är för mig jämställt med att slicka insidan av makens arbetsskor. De enda egentliga problemen vi hade på hotellet vi hade var att:

1) Sängarna var galet hårda. Så där stumma att man vaknade med värkande revben och bortdomnade höfter.

2) Luftkonditioneringen fungerade lite väl bra. Mitt i natten vaknade jag huttrande av att vi var omgivna av arkisk kyla. Den tidigare hånade tjockisfilten fick rotas fram och buffas runt kalla fötter och isig näsa. Pest eller kolera: luft tung som en fuktig filt eller luft som en frostig isbjörnspuss.

3) Vägen ned till poolen var av gjuten betong och var dessutom galet brant och smal. Maken och jag var rörande överens om att ägarna skulle gråta av fasa när minusgraderna och isen skulle göra sitt antågande lagom till jul. Att ha gäster i gips är ingen bra idé alls när det krävs ett par starka ben och pendlande armar för att ta sig till rummet.

Ibland är det skönt att man bara har sådana problem att brottas med.

Lörd Med känslan ”jag var med”

Kronprinsessbröllopet. Glitter, glamour och kärlek. Dessa ting som jag under tandagnisslan förstått att vi skulle missa. Jag inbillade mig att jag flera veckor försent skulle få googla fram och se små korta klipp på youtube för att få en lite glimt av allt det underbara, det som alla andra redan hade fått gotta sig i. Oh no, non, hapana, njet. Efter att vi hade slirat omkring och tävlat runt med bagagevagnen fick inte leka med vagnarna när jag var liten så det måste man ta igen nu i vuxet tillstånd, checkat in klarat viktgränsen och gått omkring i taxfree- butiken och köpt Calvin Klein summer och en rejäl påse med Gott & Blandat, fikat på Starbucks såg vi att det med ojämna mellanrum fanns platta tv- apparater uppsatta. Och Där Fanns Hela Härligheten Uppdukad. Tillsammans med hundratalet andra resenärer kunde vi beskåda hur gästerna tågade över borggården och in till kyrkan. Klänningar och frisyrer kunde bedömas och de vackraste paren utses.


Så hände det som vanligtvis gör mig ursinnig. Transportmedlet var försenat, men från skillnad från de andra tillfällena gjorde den här förseningen mig ofattbar upprymd. Början av vigseln var vår! Jag fick hur många tillfällen som helst att betrakta Victorias klänning har jag inte alltid sagt att hon skulle ha bara axlar Vi fick vara med tillsammans resten av det svenska folket för att se hur de löste tvisten med själva intågandet nedför altargången. På något sätt lyckades de tillfredställa samtliga läger. Samtidigt som brudparet sa ja och jag torkade bort tårarna med makens ord viskande i örat: skärp dig nu det är ju bara ett bröllop ekade befallningen ur högtalarna: sista uppropet för resande mot Kefalonia. Lycklig och en smula gråtmild kunde vi slutligen äntra planet för att påbörja vår sommarsemester!

Starbucks såklart med kaffefrappe.

En bild till från Starbucks. Finns det bara ett i Sverige måste man passa på!

Väskorna lastas på! Hoppas de kommer fram i ett stycke.

det där låter som rena grekiskan!

Semester! Det var kring det jag stod och mediterade om när tågen stod stilla i vintras och termometern drog ned mot - 21. När fötterna var djupfrysta och näsan var på väg att falla av. När det var så stressig på jobbet så man inte ens hann att gråta i sköljen för man inte skulle hinna att torka bort tårarna. Ordet man diskuterade vid loja fikor med de mammalediga. Och nu. Helt plötsligt. Så där bara. Nu är den här! Sommarsemester. En oändligt lång radda av fria dagar. Dagar att uppleva och dagar att minnas.
Den första semesterdagen har visat vart skåpet ska stå. Regn och blåst för hela slanten, Så kan vi inte ha det om håret ska bli blont och huden gyllene! Därför drar jag och min älskade till den största Joniska Grekiska ön redan imorgon!
Vi är så redo vi kan bli! All packning är nedstuvad efter mycket vånda. Är fjorton linnen för mycket. Kan man förvänta sig regn och ska då stövlar med? Exakt hur många par örhängen kommer det bli behov av? Som tur är sköter maken på laddningen av Ipod.
Syster ska ta bort posten från halmattan och hålla blommorna vid liv.

Mitt egentliga enda aber är att vi missar prinsessbröllopet! Efter ett helt års väntan kommer vi snubbla på målsnöret och missa vigseln och kortegen med bara ett par timmar.

Nåja, man kan ju inte få allt här i världen som någon vis gammal moster har sagt. Den som vill får vinka av oss imorgon eftermiddag på Arlanda. Gärna med svenska flaggor och körsång!

moget

Så får man ibland lyssna till bekymrade tankar från de hemmavid om att vi måste saknar gröna områden och skogens lugnande sus? Ha och bah! vi bor bara ett par meter från ett 829 hektar stort reservat med gröna skogar, blåa sjöar och välpreparerade vägar. Men som sagt vad, det kan ju vara hur underbart som helst men det spelar ju ingen roll om man inte utnyttjar det!

Den underbaraste maken packade varsin rygga och sen knatande runt vi i flera timmar. När vi blivit lagom trötta i benen och hittat den perfekta eken att sitta under. Ja då tog vi fram kaffetermosen och kände oss så där ordentligt vuxna!  

i-landsproblem

Varför lär vi oss aldrig? Hur svårt kan det egentligen vara att köpa hem en tandskrämstub i tid? Det spelar ingen roll om det är det enda man ska köpa i affären, man kommer ut med bananer, tuggumin och disktrasor, men inte tandkräm. När det inte längre går att bruka våld på tuben står man inför det slutgiltiga valet. Att somna med kletiga tänder och vakna upp med karies eller klippa sönder härligheten.

väte och syre

Så var sommarens premiärdopp avklarat! Eller snarare den obligatoriska nedstänkningen av fötterna. Det räckte absolut mer än väl, tro mig. Vi var på promenad i Fridas omgivningar då plötsligt en sjö dök upp. Alva kastade sig bokstavligt ut bland vågorna som om någon hade stått i sjön och viskat hennes namn. Hur kommer det sig egentligen att barn liksom inte känner kylan utan bara kastar sig ut i den kalla sjön utan att tveka..

När Alvas läppar blivit blå och vi fått nog av att stå och huttra på stranden gick hon upp. Vad passar bättre då än att gå hem och få glass hos Frida!

Vilken tur att Frida ska bli mammaledig snart! Det betyder att i kan besöka henne mååånnga gånger i sommar och höst. Nästa gång tar jag med mig glassen!