drippen drapp

När vi körde under vår andra bilburna dag körde upp bland bergen försvann vår radiokanal och radion rattade själv in Greklands motsvarighet till P1. Nu råkar det vara så att P1 är en väldigt trevlig kanal, fast det förutsätter ju att man förstår vad som sägs.

Det är ju en allmän sanning att Grekerna kör som fullkomliga dårar. Fast jag varit med i den grekiska trafiken förut förbluffade de oss om och om igen. Hastigheten på ön låg någonstans mellan 40-60 km/t, men det fanns nog ingen lokalinvånare som någonsin lät hastighetsmätaren sjunka så lågt. Att köra om i ett brant backkrön utan sidoräcken - nemas problemas. Att stanna mitt i vägen och tvinga den bakomliggande bilen att tvärnita 40 meter, varför inte? Inte undra på att det finns små vita hus i varje gatuhörn.

Tror att jag ska författa ett litet brev till Greklands regering om vad nollvisionen innebär. Vi kom med alla extremiteter i behåll fram till den väntande stranden. Vi hade hoppats att få syn på en eller annan havssköldpadda, men de höll sig väl gömda bakom sanddynor och gräsplättar. Istället la vi oss på varsin hannduk och lät solen göra sitt jobb. När solen blev för varm och vattnet fortfarande var för kallt borstade vi sanden av fötterna och packade in oss i vår lilla röda bakugn.

I samma ögonblick som vi skulle svänga ut på huvudvägen upptäckte vi en liten blå skylt med ståtliga pelare. I mitt inre såg jag Areopagen med all dess prakt och storhet. Jag satte igång med en intensiv tjatkampanj och fick till slut maken med på noterna. Vi brummade uppför en liten vinglig kostig och spänningen steg ju närmare vi kom. När vi väl kom fram pyste spännigen ut likt en ballong som får närkontakt med en nål. Några stenar staplade på varandra.

Ett par uråldriga olivträd. Två tjog med getter som betade och bäade. That´s it. Fornborgen i Triberga är mer intressant, där har de åtminstone ett romerskt bad och framförallt skyltar som talar om vad man ser. Den enda skylten vi såg var en mörkblå med långa meningar på det kyliriska alfabetet som avslutades med 196 400€. Kanske hade det kostat så mycket att restaurera stället, eller var det kanske slutsumman som det hade kostat för att bygga upp det antika minnesmärket eller vill getägaren ha 196 400€ för att ta bort sina getter därifrån? Med dessa frågeställningar lämnade vi antikens historia.

Eftersom vi redan lekt turister hela dagen stannade vi i närmaste bergsby och köpte vansinnigt dyr Magnumglass i strutform. Fast å andra sidan, den gamle tandlöse mannen var så söt och utsikten över bergskammarna och havet i bakgrunden var nog inräknat i priset. Och så hjälpte vi förhoppningsvis upp Greklands BNP ett snäpp.