För två år sen regnade det serpentiner och blomblad, solen stekte och tårar rann. Några minuter efter kl två stod vi i en liten stenkyrka och lovade varandra trohet och kärlek. Hittills har det gått bra så nu siktar vi på de kommande 50 åren.
Bomulls-bröllopsdagen firades med indisk mat. Vi försökte oss på konststycket att hålla i handen samtidigt som maten skulle in i munnen. Tja, det var inte lika romantiskt som jag hade tänkt mig, snarare väldigt kladdigt och svårkordinerat.
Efter middagen och en promenad i kvällsluften stod det här och väntade på köksbordet. En mörkröd ros och Åre-choklad. Den där mannen vet hur han får mig på fall!
Chokladtrillarna brukar lägga i ojämnt antal praliner i struten, så frågan lyder nu. Vem är det som ska ha den sista chokladpralinen? Ska jag vara storsint och ge den till maken eftersom han har köpt chokladen eller ska jag ta den själv med syftning på att det är faktiskt jag som har fått chokladen.
Lyckan sitter kanske inte i hur många chokladpraliner man får. Lycka är snarare att få vara gift med den man älskar. Att få värma handen när vinden är kall och att få viska små söta ord i hans snäckformade öra. Det kan faktiskt vara så enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?