We could be heroes.. Vi kunde faktiskt ett tag platsat bland grabbarna i rubriken.
Igår kväll när maken och jag kom hem (myggbitna och trötta) efter frisbeerundan hörde vi hur grannens chokladbruna labbe skällde så det ekade i trappuppgången. Minuterna tidigare hade vi sett hur grannen gått in igenom porten och sett allmänt pigg ut. Vi har aldrig tidigare hört de decibellen från hunden och absolut inte i 30 minuter utan uppehåll för andning. Min vana trogen så började min fantasi triggas igång. Tänk om labben är en sån där smart hund som skäller om matte inte mår bra. Tänkt om hunden faktiskt är en servicehund som ska varna innan någon konstig sjukdom. Maken fick smyga ut i trappuppgången för att ringa på dörren. Inget svar. Jag lutar mig ut genom köksfönstret och får se att kylen är öppen, det borde väl verkligen indikera på att något är fruktansvärt snett.
Maken och jag tittar på varande och undrar om timmen är slagen för att ringa polisen. istället för 112 utnyttjar vi de öppna samhällsklimatet i landet och slår på grannens efternamn (namnskyltar är sååå bra) och får upp ett nummer. Om grannen svarade? Jodå, hon var ute på hallabalo och mådde bättre än bäst. Var lite konfunderad över att grannarna ringde och frågade om allt var bra. Maken fick veta vovens namn och genom brevinkastet pratade han hunden till tystnad.
Ohyggligt skönt att grannen mådde prima, men tänk ett tag höll vi på att få både hedersplakett och blommor. Och såklart glädjen att bry sig om sina grannar (men plaketten hade platsat fint brevid bröllopskorten)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?