Det senaste inom rubriceringen klantighet måste vara det här:
En liten fumlig rörelse i kombination med vatten och diskmedel är sällan lyckad. Istället för att torkas i lugn och ro på ett diskställ hamnar glaset i diskhon med en liten skör smäll. hoppsan kerstin. Det numera sekundära glaset hänvisas till en urdrucken juiceförpackning.
Här kunde klantighetshistorien upphört, men varför inte spinna på klantighetsmanin ytterligare ett varv.
I glasets virvlande dans ned i hon tog en liten, liten bit en annan väg ned mot köksgolvet. Ett plus ett har ju sin vana att bli två och skärvan klöv sin väg in i hälen.
Efter oändligt pillande med pincett och nål, fotbad för att mjuka upp huden samt skickat ut en desperat förfrågan på facebook satt glasbiten fortfarande som en smäck. (nej, lökskivan gav bara en suspekt doft)
En haltande eftermiddag senare tog maken ett fast grepp kring hälen och gröpte ur glaset. (om det gjorde ont, tokont! jag är inte alls bra på det här med smärta)
Är det inte alltid det jag har sagt. Är man klantigheten personifierad måste man ha en motpol, som en händig underbar make!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?