Man kan ju undra ur jag tänkte här??
Vetskapen har ju liksom alltid funnits där. Att Jag är lika allergisk mot skräckfilmer och skräcklitteratur som en laktosintolerant är mot en gräddtårta toppad med färskostglasyr.

Det uppenbarades i tidig tonår då mitt kompis-gäng började få smak för skräckfilmer. Ni vet sånna där med döingar, nästan-döingar, öde hus, kedjor och smygande hemskingar som är ute efter blondiner. Jag satt under en filt, kramad en kudde och önskade att filmen snart skulle ta slut. Sen drömde jag mardrömmar i tre månader.

Ändå tar jag tag i Ajvides nya bok med båda händerna samtidigt som jag viskar "den här verkar ju inte va dum alls, någonstans". Nu har jag kommit lite drygt halvvägs och har inte fått några mardrömmar än. Det kan bero på att boken börjar med hans manus från "Sommarpratarna" i P1 och en lite smått psykotisk historia som beskriver herr Ajvide under en filmfestival i Göteborg. Jupps, författaren blev mänsklig och då blev novellerna totalt orealtisktiska.

Men jag tror att vi håller här. Inga skräckfilmerm inga fler skräckhistorier. Jag känner mig faktiskt mer redo för en Harlequin-roman än en historia om en galen smygande mörk figur med ett trubbigt föremål i ena handen.