I början av veckan har vi gjort en riktigt långresa! Den som har gjort en resa har ju oftast något att berätta!

Vi tog Katarina på orden och efter lite tankemöda satte oss på flera olika kommunikationsmedel och nästan tre timmar senare hamnade vi vid Ålands hav! Känn på den va!? Det hade verkligen inte alls fungerat utan Camillas hjälp kan jag fromt erkänna! Jag har tydligen en dotter som kräver ständig underhållning!

så här glada blev vi när vi äntligen var framme!

Dygnet som följde blev helt sagolikt underbart! Vi pratade, åt, promenerade och myste med bebis, snackade lite till, tände ett dussintal öppna brasor och tjattrade fram till småtimmarna. 

Gosan i en barnstol från 70-talet!!! 

Camilla hjälpte Gosan att få i sig morgongröten. En mätt bebis blir till en nöjd
bebis och dagen blir så mycket bättre, lyder ett (säkerligen) gammalt beprövat ordspråk! 

Det är roligt att provsitta bebispulkan i vardagsrummet!

Eftersom Katarina bor granne med skogen och då det är mysigast att gå på stigar, fick Gosan låna en pulka!

Katarina avlastade en gammal trött mamma och drog Gosan längs branta stigar och långa vägar. Gosan själv? Jo, hon stormtrivdes och det tog en kvart längre att somna jämt emot vad det skulle ha tagit i vagnen. Gott betyg där minsann! Så fort vi kommer tillbaka till stan ska en pulka ska inhandlas pronto!

Så här ser en nöjd, fastbunden sovande Gosa ut!

Hit återkommer vi gärna igen! Helst nästa vecka, men antagligen när snön har smält, svalorna har kommit tillbaka och vinden är ljum.