Helt plötsligt förflyttades maken och jag till till "tiden innan barn". Klockan halv elva vaknade vi upp förvirrade över att ingen bebis väckt oss i gryningen. Ingen som gnydde efter mänsklig värme eller ljummen välling. Vi kunde i lugn och ro läsa tidningen och åt frukost vi lunchtid. Vi tittade förundrat på varandra och trodde inte det var sant. Det har bara gått lite drygt åtta månader sedan alla lördagar såg ut på det sättet, ändå känns det som en hel evighet.
Saknaden satt dock som en törnetagg så vi packade ihop oss och åkte för att hämta lilltjejen. Hon hade inte saknat oss det minsta! När vi kom in genom dörren började hon skratta och benen gick som små trumpinnar.
Hon har inte glömt oss! Tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?