Nej, nej, nej.
Vi har varken flytt landet eller gått i ide. Vi har bara fått några slängar sjukdom. Jag drog som bekant på mig en ettrig bihåleinflammation. Så fort jag blivit bra från den slogs Gosan av en feber av sällan skådat slag. Det är så fruktansvärt hemskt när lilltjejen är sjuk. Jag trycker henne mot mig och viskar att hon måste bli frisk för annars går mamma sönder av oro. Men sjukdom innebär ju också som bekant att vi blir helt isolerade. Vi vill ju inte smitta ner någon med de basilusker som vi har dragit på oss. Så vi går på våra ensampromenader och har djupa samtal om livets vinklingar..
Behöver någon säga att vi nu fullkomligt längtar efter sällskap? Gosan flörtar mot alla som går förbi barnvagnen och jag inleder samtal med främmande hundägare i Nacakreservatet (Fast hans hund hette samma sak som min unge och då måste man ju kommentera!)
Nu är vi redo att omfamna världen på nytt! Bara om ni har spritat händerna först såklart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?