svårt kaffe

Jag fasade redan igår för att jag och Gosan skulle bli helt ensamma idag. Vad i allan dar skulle vi pyssla med hela långa dagen fram till dess att maken kommer hem?
Förstår ni min lite smått hysteriska glädje när grannen frågade om jag och Gosan ville med på promenad med efterföljande fika?
Det där med promenad var ingen konst, men fikat var en svår nöt att knäcka. Det första fiket i Bagarmossen var ned släckt och öde. Likaså det lilla söta i Kärrtorp. Efter en stunds promenixande till kom vi slutligen till Santa Fé. Vi krånglade ur ungarna ur vagnarna, hämtade barnstolar och lossade på halsdukar och mössor. Först då bröt en mörk stämma igenom vårt stök. Samtidigt som han sa att kafét snart skulle stängas pekade han på klockan. Jojomensan, minsann. Om tre minuter skulle han slå igen och bege sig till hemmets tysta vrå. Vi frågade lite snällt om två bullar kunde säljas innan kassan räknades ned. Tillbaka med de protesterade barnen i vagnarna och nu styrde vi kosan mot min lägenhet istälelt. Tur att vi städade undan det värsta på morgonen.
Köpebullar och hembryggt kaffe. Det är inte illa någonstans!
Tack Karin och söte A för att ni räddade vår dag =)

Nu kollar vi in hysteriskt roliga "Judys domstol" fram till att maken dundrar in genom dörren!