Efter att syster och jag gått med tunga steg från centralen började det snöa sådär puderlätt. Helt otippat började vi nynna på en sång om tända ljus, glada barn och vingar som susar. Då slog idén ned som en mindre krater i trakten kring Arachnoidea mater. Är påvens hatt lustig, såklart att vi skulle baka lussekatter!
Den ljusblå kakboken plockades fram. Efter ingrediensinventeringen upptäckte vi att det vita mjölet inte riktigt skulle räcka till. När vi kånkat på kassar uppför backar i snålblåst och genom trapphus utan hiss, skulle vi då dra iväg på nytt för att fixa den lilla detaljen. Biip no! Om man nu kan ersätta hälften av det vita i en muffins eller i våfflor, varför inte i lussebullar? De kommer kanske inte att bli så där lätt gyllenbruna eller fluffiga, men de blir mättande och en aningens nyttigare! Just sådär peppade vi oss själva och bestämde att det var antagligen dagens bästa tanke!
Det är ju syster som är den starka av oss, så hon fick uppdraget att knåda degen blank och smidig. Mjöl av diverse grova sorter gonades in. Hur kommer det sig att varje gång man ska till och baka bullar har jäsningstiden helt förträngts? Hur kan en deg behöva jäsa i nästan 2 timmar totalt? Någon borde komma på ett bättre och mer tidssparande system! Kom inte och säg att det är avkopplande att se hur en deg mognar fram, bah! Det är ju ett evigt lyftande på handduken för att se om det händer något efter den eviga rädslan om degspadet var för varmt.
Degen jäste och ungnen värmdes upp. Tada, färdiga lussebullar på het plåt! Vackra eller hur? Bullarna åkte med rask fart in i frysen för att inte försvinna på något oförklarligt vis eller bli torrfnasiga i vinterluften.
Fram till iallafall nästa vecka är det fritt fram för fika och valfritt te!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?