Vår brevbärare måste vara tyngdlyftare av den allvarligaste sort. Jag vaknade med ett icke ergonomiskt ryck när en tidning och ett vitt fönsterkuvert grävde sig ned i hallmattan. Fast just idag tänker jag inte klaga på hålet i hallen utan jag tänker istället skicka en varm virtuell kram till postis! Han väckte mig nämligen i sista sekund. 22 minuter efter rycket sprang jag nedför trapporna på väg till pendeltåget. Målet för rusningen var tjejträff med söta kollegor. Slutligen var vi sju kollegor, min mamma, en liten tulta och en galet söt bäbis som drog runt i Sickla för att leta reda på en tillräckligt stor lunchrestaurang. Orutinerat nog hade vi stämt träff precis lagom till värsta lunchrusningen.
Alva tittar in bäbisen Aoot
Tillslut såg vi ett café som var tomt sånär på en äldre herre. Det där borde ju fått oss att dra öronen bakåt, men istället blev vi överlyckliga att vi alla skulle få plats vid ett och samma bord.
Vi längtar efter att se vika som gömmer sig därinne!
Förutom att cafét inte hade hälftern av vad som stod på menyn var servicen inte alls så serviceinriktad. Som tur var hade vi alla god verbal kommunikation så de många minuterna det tog innan maten kom verkade inte så värst långa.
Att tvätta händerna efter maten är viktigt!
Bakverken såg inte alls dumma ut, så efter en ansenlig väntan och en tappad princessbakelse gick vi därifrån med godsakerna i kartoner. En lång uppförsbacke senare kom vi in fram till Katarinas lägenhet. Vovven hade rasat av sig och la sig med en duns på vardagsrumsmattan medan kaffet sattes på och napoleonbakelsen försvann.
När mökret sänkt sig utanför fönstret var et hög tid för att bege sig ut i regnet och vidare hem.
Som mamma sa vilken tur du har som har sådana bra och trevliga arbetskollegor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?