rosa och lla känslor

Efter veckan kräkeskapader bestämde vi oss för att få lite frisk luft och vind i håret. (Fast så klart alla hade tryckt på sig en mössa, så vind mot diverse mössmatreal är väl snarare den korrekta benämningen).

  Så helt plötsligt till höger om gångbanan från Kärrtorp till Bagarmossen. Där, på en kal gren hängde en liten dinglande vante. Övergiven och kall. Ensam utan någon barnahand att värma.
Oj, oj.
Stackars liten knatte som är tvingad att gå med bara fingrar som sakta, sakta blir mer blå än rosa.
Eller är det bara jag som har gått och blivit känslig på gamla dar?