gladeligt på landet

Katarina ringde och frågade försiktigt vart jag var någonstans. Själv hade hon kommit i god tid till centralen och stod i talande stund och småhoppade av otålighet. Jag stod i badrummet och försökte få till en snygg sväng på ena ögonbrynet och var inte det minsta stressad, än i alla fall. Inte kunde jag skylla på den nyss på komna sommartiden, jag hade klantigt sett fel på klockan och var precis en timma försenad. Efter att ha öppnat samtliga garderobsdörrar, slängt ut halva innehållet ur handväskan på hallgolvet, kastat tre klänningar och fem olika färgade strumpyxor över sovrummet slog jag igen ytterdörren och sprang ned till tunnelbanan. På pendeltågsperrongen väntade Katarina leende och vi satte oss tillslut på tåget. Tåget som skulle ta oss till Sofias kombinerade inflyttning/födelsedagsfest ända ute på vichan. (Jupps, till och med längre ut än Lapplands Väsby)

 Festen bjöd på nya och gamla ansikten, en grundlig husesyn med tillhörande ahh ohh sweeet, ljuv musik, långa och korta samtal, dricka och snacks. Mitt glas med ICA-handlarnas cider står till höger om chipsskålen och finns således inte med på bilden. (Om nu någon skulle undra)

Katten Frö låg i all sin prakt och visade vem det var som var festens medelpunkt.

Jag är manisk rädd för katter men Frö har bevisat sig genom åren att vara en mycket loj katt som inte lyfter ett öra när man kliar honom på ryggen. Så därför vågade jag vara mindre än 2 meter ifrån honom.

Kvällens värdinna in all her grace

Innan klockan blev förmycket bestämde Katarina och jag att festligheterna fick ta slut och vi letade oss tillbaka till pendeltåget. Under tiden för att signalfelet skulle lösa sig försökte jag och Katarina leka hobbypsykologer genom att försöka hjälpa en stickrädd sjuksköterskestudent. Vi hann enligt min mening ganska långt på 25 minuter. den resterande tiden in till stan kom vi överens om att detta måste vi göra snart igen!