"Hallå. Vi ska ut å käka indiskt imorgon. Tänkte kolla om du ville med? Kram N" Mobilen trudeluttade till och förde med sig en doft av curry och garam masala.
Maken och jag har sedan (och före) Thailandsresan helt snöat in oss på thai när vi inte orkar laga mat (eller när vi är i stan/i kungens kurva/på en gigantiskt parkeringsplats i Kalmar). Ja, ni förstår kanske samahanget? Thai är vardag med liten sting. Men helt plötsligt fick indiskt den exotiska stämpel som den hade f.m:(Före Maken), då jag bara hade ätit pappas tandorikyckling.. Hur skulle jag kunna motstå?!
Efter en riktig mardrömsdag på avdelningen kunde vi fem sjuksköterskor få av oss den blå-vita pyjamasen för att återigen bli civila. Onsdagen var en av de riktigt kalla friska dagarna som vi inbillade oss skulle vara så skönt och uppfriskande att promenera i. Jodå, fingertopparna började domna av, öronen Ovärka och efter ytterligare några minuter stack det i tårna för att inta hela foten, då hade vi bara kommit till Solnabron... Men delad glädje ger inre värme!
Vår lycka stod sig trots allt bi för N har en man som har lokalsinne och som svarar i telefonen vid rätt ögonblick och vet vart vis ska gå fast han bara kunde gå på instruktionen "Vi ser globen nu". . När kropstemperaturen nådde 34 grader och söta K, tack och lov, bestämde sig för att följa med iallafall och D halkade för tredje gången, ja då öppnade Vi dörren till Ghandi!
Ghandi. Chicken tikka sizlar. Samosa. Naanbröd. Mangojuice. Basmati. Vindaloo. Ljuvliga dofter i ett dis aningens värre än Lutzendimman.
Mycket skratt och några tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?