hemma på söder

Bästaste Cicci har skaffat sig en lya i de södra delarna av stan! Äntligen har hon förstått att de södra delarna rockar bäst! och att det är så mycket enklare att komma hem till mig också vill säga

För att fira detta faktum och för att hitta något fenomenalt att ställa i lägenheten åkte vi till Myrorna i Hjorthagen. Det sägs att sortimentet där är inlämnat av gamla Östermalmsdamer och därför har en högre klass än de övriga Myrorna. Om vi hade haft en hel villa att fylla hade vi kunnat släpa med oss soffor, speglar, hyllor och årsprenumerationer av Feminima. Cicci fick med sig en hallmöbel och jag en tjock hög böcker. Som jag nu har gömt under sängen för att maken inte ska se dem. Han anser att det knökfulla bokhyllan räcker och blir över.

När vi slutligen äntrade lägenheten var det som om utsikten omfamnade mig redan i hallen.

Vad gjorde det att vinden var lite kylig och att solen gått och gömt sig bakom ett slöjmoln? Naturligtvis skulle vi äta sushin på balkongen!

För att avsluta vår dag på ett värdigt sätt skruvade vi ihop ett matbord i massiv ek. Det är nu frågorna hopar sig; varför har det alltid varit karlarna i sin närhet som har skruvat ihop alla grejer medan vi tjejer har fått pyssla med annat. Föreställnings vis nått i mat eller fikaväg. Att skruva ihop några brädor och se det bli till en hel möbel är ju som att odla en blomma och se den växa fram.

inte illa, inte illa alls!

 

en pralin kanske

För två år sen regnade det serpentiner och blomblad, solen stekte och tårar rann. Några minuter efter kl två stod vi i en liten stenkyrka och lovade varandra trohet och kärlek. Hittills har det gått bra så nu siktar vi på de kommande 50 åren.

Bomulls-bröllopsdagen firades med indisk mat. Vi försökte oss på konststycket att hålla i handen samtidigt som maten skulle in i munnen. Tja, det var inte lika romantiskt som jag hade tänkt mig, snarare väldigt kladdigt och svårkordinerat.

Efter middagen och en promenad i kvällsluften stod det här och väntade på köksbordet. En mörkröd ros och Åre-choklad. Den där mannen vet hur han får mig på fall!

Chokladtrillarna brukar lägga i ojämnt antal praliner i struten, så frågan lyder nu. Vem är det  som ska ha den sista chokladpralinen? Ska jag vara storsint och ge den till maken eftersom han har köpt chokladen eller ska jag ta den själv med syftning på att det är faktiskt jag som har fått chokladen.

Lyckan sitter kanske inte i hur många chokladpraliner man får. Lycka är snarare att få vara gift med den man älskar. Att få värma handen när vinden är kall och att få viska små söta ord i hans snäckformade öra. Det kan faktiskt vara så enkelt.

klockorna klinga

Helgen ägnades då åt bröllopsbesök i den gröna landsbygden! Svägerskan, svågern, maken, och moi tog oss i från Stockholms smogg till Västergötlands klara luft. När kört i galet många timmar och slutligen nått fram till det bokade Vandrarhemmet sken solen , luften var ljum och fåglarna kvittrade. Det här skulle bli en toppendag! Det enda molnet på den djupblåa himlen var att vandrarhemmet råkade vara stängt och igenbommat fram till kl 17. Lite tight att hinna med omklädnings-hår-smink proceduren när vigseln var spikad till 16.30. Hjärnorna råbarkades och förslag las fram och förkastades. Sara och jag vägrade byta om på parkeringsplatsen, inte heller på en mack eller nån snabbmatsrestaurang. Precis innan paniken tog det slutliga greppet om hjärtat kom vi på den geniala lösningen: Vi åker till festlokalen! I festlokalen fanns flera stora speglar, ett rum i en undanskymd vrå, och det viktigaste av allt en toalett med rinnande vatten! På ett kick kom allt det yttre på plats (det inre var ju redan ordnat..) och Sara och jag blev vackrast i stan!

Här har ni makens mormor, hans mamma och makens bröders fruar, svägerskorna vill säga, utanför kyrkan! Visst passar jag bra in i gänget?

Vigseln var som brukligt vacker och smäktande. Bruden var strålande vacker och lyckan svävade som lätta dimmoln. Löften om evig kärlek uttalades och brudparets ja kom på rätt ställe.  

Glädjen visste inga gränser när brudparet kom ut från kyrkan. Nu var de äntligen herr och fru! Förfasas inte, det är puffat ris som kastas över de fagra. Småfåglarna kommer att överleva även det här bröllopet. (Fast så klart, de avlider ju inte av okokt ris så även ett sådant bröllop hade de klarat. Om ingen hade kastat hela rispåsen på den stackars fågeln vill säga)

Naturligtvis måste det komma med ett kort på maten. Meningen med buffé är att man kan ta lite av varje av det om man tycker ser gott ut. Besvärligt nog såg allt gott ut så jag gick från serveringsbordet till min plats med handen lite lätt kupad över tallriken. A moment of shame, typ. Jag åt faktiskt så mycket så att jag inte orkade med bröllopstårtan senare under kvällen. Det har aldrig hänt tidigare.

Betyget på tillställningen? Mycket höga förväntningar som samtliga uppfylldes med råge! Trevliga återseendeen med makens släktingar, vackert brudpar, god mat, underhållande fest och finemangväder. Som sagt vad, tänk att vi fick vara med på en sån lyckad dag!

love love love

Exakt hur ute är ljusmansketter? Fruktansvärt ute enligt alla inköpschefer i Stockholm tydligen. Jag har nog rasat igenom sju olika affärer på eftermiddagen i jakt efter fem små sköra ting. Helt plötsligt hoppas jag att brudparet inte ska öppna presenterna i samvaro med gästerna. Fast så klart, det hade kanske varit mer pinsamt att komma med en detalj på presenten som var helt ute. Ni förstår att jag är ironisk nu va?

Inte ska väl hela kvällskänslan inför det stundande bröllopet förstöras bara för att en del  i presenten inte kunde ordnas?

Nehe, nu ska skorna gås in ordentligt, klänningen ska provas en sista gång, naglarna ska lackas och ögonbrynen ska putsas. Övernattningsväskan ska packas och läggas framför utterdörren så att den inte missas ta med imorgon bitti.

I morgon gifter sig nämligen makens kusin! Vi ska ta oss ned till Västergötland för årets finaste bröllop!

Systers rosa klänning kommer till återanvändning. Den ska jag trä på mig i morgon och vara vackrast näst efter bruden!

oberveras

När jag åkte i från Tanzania för fem år sen lämnade jag min adress utifall att något dokument eller annat viktigt behövde postas.
Här om dagen damp detta in igenom dörren. Ja just det, oehrhört viktig information.

solkysst

De nya springskorna är invigda! Kan vara en placeboeffekt, men jag tyckte nog att jag flög fram över grusvägarna! Innan det är dags att ta sig till jobbet hinns det med lunch och bok på balkongen! (Den enorma högen disk i köket prioriteras bort..)

gott att leva

Jag tror minsann att sommaren har kommit på riktigt! Det är nästan så man börjar att nynna på den där slagdängan av Tomas Ledin. För att få så mycket ut som möjligt av den prunkande sommaren måste man trycka in så många saker som möjligt innan det är dags att ta sig till jobbet.

I dag hanns det med att picknickluncha  och gå på minipromenad i Vasaparken med Stina och Veronica med tillhörande barn.

Algot övar sig i den svåra konsten, att sätta ena foten framför den andra.