ihärdigt

Norge var målet för årets semester. I vinterns mörker hade vi fantiserat om underbar vy, slingriga vägar, ljumma vindar och slösande i sol. Exakt så tedde sig verkligheten åtta veckor innan vi packade och gav oss av. Maken och jag log i kapp så kindtänderna skymtade. Bikinin och solkrämen las högst upp i väskan.

Samtidigt som vi svängde in i Storuman tornade regnmolnen ihop sig och gjorde oss sällskap. Regnet visade sig vara en enveten typ, dropparna gjorde oss sällskap ungefär hela vägen in i Norge och tillbaka hem igen.

Ser ni den dubbla regnbågen?

Den som har gjort en resa har alltid något att berätta!

Nu är blogguppehållet över! Bara för att bloggen har varit tom så har inte mina dagar saknat innehåll! Oh nej store tid. Maken och makan kom slutligen iväg. Det enda som krävdes var att den gröna volvon fick ett par delar utbytta på verkstaden.

Vår resa började i Stockholms förorter och sträckte sig långt över polcirkeln.

asch då!

Resan till Jämtland slutade redan i Bandhagen, 2 mil hemifrån. Ett klassiskt "motorn tänder inte och hostar knappt-syndom". Vi är tacksamma att det inte hände i Kusböle, men är ändå irriterade över att resan skjuts upp ytterligare. Efter att maken åkt i skytteltrafik till närmaste mack och bytt ut både rotatorn och en härva kablar utan nytändning bogserades bilen till verkstaden.

Förhoppningsvis lämnar vi civilisationen den på nytt imorgon bitti! Fram för nya minnen och vackra kort!

den enes bröd är den andres fiskehistorier

Gång på gång undrade maken om vi kunde åka ut och fiska när vi kom till ön. Lätt och smidigt langade jag över frågan till pappa som gladeligen antog utmaningen. En utav de där vackra kvällarna körde vi ned för den slingrande grusvägen till sjön.


Medan pappa och maken gör sånt som män har gjort i århundraden valde syster, mamma och jag att vandra omkring på landbacken. Det där med fiske har aldrig riktig varit min kopp te. Och varför i allsindar sätta sin tillit på en plastbalja när man kan studsa omkring på ett område större än A6 i jönköping

Om det blev någon firre? Jodå, middagen är räddad många dagar framöver! Både pappa och maken har en hel del fiskhistorier att berätta i vinter när mörka kvällar hotar att ta över. Välkomna över!

mjuka mular och lena öron

Somliga bönder på Öland har fortfarande fyrbenta lurviga varelser som lufsar omkring på ängar där de fördriver dagarna med att beta och ha det allmänt gott. Lyckliga som få har vi i vår radby en sådan glad bonde. Grannen snett över har dessa djur i flera olika storlekar. I en inhägnad finns de sötaste och lenaste kalvarna på den här sidan vändkretsen! Syster och jag har haft som vana att under many many years klia så många som möjligt bakom öronen första kvällen vi anländer till byn. Traditioner är till för att efterföljas och spridas. På dessa stadgar är maken invigd i vår goisga ritual. Som tur är vi inte fjompiga med lukten. Farfar brydde sig inte och som stolta ättlingar rycker vi också heroiskt på axlarna.

Kalvarna uppträder enligt ketchupmodellen. Först kommer ingen, sen kommer ingen, därefter kommer hela bunten travande

Det där med turordningen är så knepigt. Vem ska man klia först?

rött är skönt

Vad sysselsätter man sig då med när friden har infunnit sig? Vi begav oss ut på det Stora alvaret för att känna blåst i håret och kalksten under fotsulorna. Men i ett levande kulturarv galopperar det omkring levande stutar. Efter en snabb överläggning kom vi överens om att det fanns äventyr på andra sidan färisten också. Kanske inte äventyr i tachycardanda men väl i barndomsanda.

Bland gräs och tuvor upptäcktes de röda bären.

Det måste vara 15 år sen jag utförde konstverket bär på strå, men hepp takterna minsan sitter i.

Vilka fräscha smultron va? Tur att vi fotade systers händer och inte makens. Det hade varit stor risk för att bären skulle se löjligt fjuttiga ut.

Där din skatt är, där är också ditt hjärta

Det är förunderligt vad en ö kan betyda. Från att ha varit en gäst och främling i de senaste tre städerna jag bott i är Öland den direkta motsatsen. På den sydöstra delen har mina förfäder trampat omkring sedan urminnes tider. Anfädernas namn har skrivits ned i kyrkböcker sedan 1300-talet.

Släktbanden går vida runt denna kust, varannan tjomme man stöter på förklarar glatt att vi delar blod och gener.

Det är Alvarets vidder och havets vågor jag mediterar kring när meningen "tänk på något trevligt" uttalas. Det är här mitt hjärta finns. Det är här jag kan andas. Det är här jag är fri.