Enligt SL hemsida använder 700 000 Stockholmare den allmänna kollektivtrafiken varje dag.
Idag verkade det som åtminstonne hälften stod och trängdes med mig på perrongen. Imorse var det inte lövhalka, fastfrusna växlar, vagnfel eller sent tågbyte som orsakade totalstopp i trafiken utan något mystikt elfel. (Enligt säkra källor hade det luktat konstigt bränt redan igår kväll)
Så där stod jag klockan osaligt tidigt med iskalla händer och muttrade över inkompetenta spärrvakter som hellre läste tidningen än som kunde informera om varför tunnelbanan aldrig dök upp.
Tunnelbanan kom efter 11 (traumatiska) minuter och efter ett nästan mördande ögonkast fick jag en liten kille att flytta på sin väska-nästan-lika-stor-som -en överviktig-schanuser. Med bara två byten kom jag tillsut fram till jobbets långa korridor.
Fast jag är ganska glad iallafall. Om jag hade bott kvar i Småland hade det inte funnits någon tunnelbana alls och jag hade fått cykla hela vägen utan vantar, och det måste vara ännu värre än att stå och huttra på en perrong med värmen av hundratals andra tätt inpå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?