Da dadadida, dadadiddda da da da tadada. Känner ni igen glassbilsmelodin?! När maken och jag hörde signaturen tittade vi på varandra och sprang samtidigt ut i hallen för att dra på oss skorna och därefter jogga ned för trapporna. Det var nästan samma glädje som för 15 år sedan, när syster och jag sist stod där med varsin skrynklig tia i handen och valde bland allt underbart. Den här gången blev det glassbåtar som fick följa med hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?