Fenomenet Harry Potter spreds som en farsot under gymnasietiden. Hypen var så stor att den till ochmed spred sig till Smålands mörkaste hörn. Harry Potter-böckerna stod i barn/ungdomshörnan på biblioteket men vad skulle jag allsindar där att göra? I gymnasieåldern vill man gärna se sig som nästan vuxen. Det där bidraget staten ger familjen kallas ju inte längre för barnbidrag utan för studiebidrag. Slutsats: om staten inte ser mig som ett barn utan som en studerande måste jag vara stor på riktigt.
Med dessa skenbara tankar i hjärnan gick jag omkring och inbillade mig att Harry Potter var böcker för barn. Faktiskt ända till i höstas när jag ramlade över den första boken. Språket är ingen poetisk njutning men historien är fantastisk! Jag är van att läsa böcker med mysterier i men i dessa kan jag inte lista ut hur det ska gå!
Allt har sitt slut och när böckerna var färdiglästa och historien var färdigberättad infann sig en känsla av tomhet. Den där tomheten satt inte i länge, bara för att böckerna nu är genomplöjda betyder det inte att äventyret är slut! Nej! nu kommer flmäventyret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?