Det finns vissa känslor som gonar sig bättre än andra. Som den känslan som infinner sig när maken säger hej då klockan ohyggligt tidigt och jag kan kura i hop mig och somna om på nytt. Ledig dag utan att stressa iväg till tåget med kuddmärken på kinden. Vem kan inte älska livet då?

Smolket i den annars så klara bägaren framanades när jag efter några timmars ytterligare trynande hasade mig fram till fönstret och upptäckte det här:

Minusgrader, snö och isvindar. Skulle det inte bli vår nu hörrni??

Löparklädarna var redan framlagda och efter en koll i spegeln bestämde jag mig raskt! Efter det att elektrikern (!!) hade blivit insläppt gav jag mig av på en löparrunda genom Huddinges villakvarter. Tätt snöfall förvandlades till värmande solsken för att återigen transformerats till stickande iskristaller Nerkylda ben och röda kinder fick sin belöning när kilometerna var till ända.

I takt med att dimrar och ugn blev inkopplade svängde jag ihop meningar på swahili som ett äkta missionärsbarn. Wanamke mzuri mmoja. Machungwa matamu mwili.

Det har återigen blivit hög tid att ta sig ut i vinterovädret (som nu återigen har slagit om till midvintertid) för att se om uppgifterna är gjorde enligt konstens regler eller bara mina egna. Swahilikurs nästa!