gungeligung

En stilla svalkande havsbris som rufsar om håret sådär lagomt snyggt. Hesa måsskrik i skyn. Små, små ljummna droppar av salt vatten som stänker upp i fören. Slösande sol över bara ben. "Till Havs"-toner som dansar slingrande från någon avlägsen horisont. 

Ungefär sådär såg jag framför mig hur den här dagen skulle bli.
Jo, i dag har vi nämligen varit på utbildningsdag med jobbet. Istället för att vara i någon trist föreläsningssal skulle vi gunga i takt på en segelbåt. Men såru jamen att... Fantasi och verklighet brukar ju aldrig vara speciellt samstämda och inte den här gången heller.
Den lilla detaljen började jag förstå nångång i gryningen. Nämligen precis kl 05.15 när liten Gosa vaknade och blev helt alldeles vettskrämd av de där kolosserna till droppar som landade mot fönsterrutan. Där tog också längtan och väntan fart om att molnen skulle spricka upp och solen kika fram.
Njet som man säger i de mer östliga delarna av vår värld. Regnet verkade vara outtröttligt och fortsatte att strila ned timme efter timme.
Seglings-äventyret blev rätt lyckat ändå. Jag hamnade på samma båt som fyra av mina fina kollegor och skratt värmer ju upp det mest frusna hjärta. (Ja, det där med fruset hjärta kanske mest brukar syfta på ledsamma ensamma hjärtan, men går lika bra att hänvisa på rent fysiskt kall kroppstemperatur!)

fina kollegor med frusna hjärtan

Någon hade kommit på att kappsegling skulle va roligt.
Här blir vi omseglade av tre båtar...

inte så lite krystat leende. Notera att det var inte
jag som rattade under kappseglingen!

Men va säger man så här i den efterkloka sinnestämmningen, det var kallt med ballt!