Varje gång jag går av ett nattpass på söndagsmorgonen för att gå hem kommer en krypande känsla av ensamhet över mig. Det verkar vara för sent för nattrumlarna att vingla hem och för tidigt för barnfamiljerna att smyga ut. Fotsegen ekar öde mellan husen.
Min resa hem bestod av gator där skatorna var de enda odågorna som härjade omkring.
Vid Odenplan var det exakt tre personer till som i sakta mak klev på tunnelbanan. Fast just det är ju faktiskt inget att klaga på. Ingen trängsel och ett helt fyra-säte för sig själv hänger man inte med huvudet för.
En annan trevlig sysselsättning i en öde stad är att fotografera sin spegelbild i ett skyltfönster utan att folk tror att man förbereder ett litet rån. Tittar ni extra noga ser ni at det är premiär för både halsduk och vantar!
Lekplatsen på gården där tomma gungor vajar i vinden. Om det hade varit mörkt eller dimma hade jag blivit rädd, nästan på riktigt. Man ska helt enkelt inte se skräckfilmer, inte ens i sällskap med en stor ljuddämpande kudde.
Godnatt. Nu drar jag täcket över huvudet och sover medan staden vaknar till liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
En kommentar kanske?