smärtornas kamp

Maken har haft issues med en visdomstand en stund. På sin kloka frus inrådan beslutade han sig att göra något åt saken. Runt lunchtid ringde maken och berättade att tanden värkte och ingen bedövning i hela världen ville underlätta plågorna. Injektion efter injektion petades i honom och tillslut fick han en specialkomott som skulle ve(ä)rka till sig en stund. Efter 20 min hade maken bestämt sig, tanden skulle ut! Vid frågan om tanden fortfarande värkte tog maken en djupt andetag, log och sa ett klart och tydligt nej! Tanden gjorde sig så klart påmind, men ut åkte den med ett plopp (lite likt Linas tand i Emil i Lönneberga) Med svullen kind, blodstrimmig mungipa och kroppen full av Alvedon möttes vi upp i hemmet.

Make fick med sig tanden som ett bisarrt minne

Med denna historien i bakhuvudet kändes det inte riktigt rätt att jämföra med min hemska smärtupplevelse.
En undesköterskeelev frågade mig om jag var stickrädd. No way Chosé! Klart jag kunde ställa upp som nåldyna för den goda sakens skull. Väl liggande där på britsen kommer tanken susande :Gaaaj, jag har vääldigt låg smärttröskel. Det första sticket gjorde kort sagt ont. Vid det andra sticket började handflatorna kännas fuktiga och de peppande orden liksom tonade bort. Ännu inget blod i provröret. Samtidigt som den tredje nålen stacks in råkade ett aousch slippa ut, undersköterskeeleven såg mycket förnärmad ut. När ljudet av ytterligare en nål förbereddes ville jag inte vara glad, modig och pedagogisk längre. Nee hörrni, nu måste jag allt gå ut och jobba lite.. Undersköterskeeleven såg på nytt förnärmad ut, jag schappade snabbare än en sepetisk stiger i temp.

Så vad tycker ni? Visst borde jag kunna klaga och få lite sympatier? Stickområdet kan med lite god syn tolkas som blåaktigt och ömmar helt klart vid ett kraftigare tryck..